|
<<
tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.
Samtal
mellan Ulf Lundin och Niclas Östlind
NÖ: Seendet har länge - kanske alltid - intresserat utövare
inom både bildkonsten och litteraturen. Under postmodernismen har
detta ämne också i hög grad tematiserats teoretiskt: blicken
- den Andres, den manliga, den koloniala etcetera - problematiseras och
bearbetas på många olika sätt. Författaren Paul
Austers och fotografen Sophie Calles arbeten och samarbete är ett
av det främsta exemplen på gestaltandet av de komplexa förhållandena
som råder mellan den iakttagna och den iakttagande. Voyeurismen
är ett laddat område kringgärdat av både åtrå
och skam; kanske därför också av så mycket fascination.
Ditt projekt "Bilder av en familj" väcker många frågor
som rör just relationen mellan betraktare och betraktad, mellan verklighet
och fiktion.
Serien
har ofta tolkats som en berättelse om utanförskap och ett sätt
att skapa en egen identitet, men också att betraktaren, det vill
säga både upphovsmannen och vi som är åskådare
till det färdiga verket, är den egentliga huvudrollsinnehavaren.
Det kan tyckas motsägelsefullt, men det ligger något i denna
beskrivning trots att den familj som skildras är fotografiernas faktiska
motiv. Genom kameraögats på samma gång närgångna
och distanserande verkan blir man på ett närmast handfast sätt
varse betraktarpositionen och sig själv i förhållande
till de avbildade.
Att du inte primärt skulle vara intresserad av det personliga är
en annan uppfattning som finns i kritiken. Hur det än förhåller
sig med den saken och vad man egentligen menar med "det personliga"
så är du i en högst konkret bemärkelse en del av
projektet. Det skulle vara intressant att få höra något
om hur arbetet förändrades över tiden utifrån din
position. Att befinna sig i denna iakttagande och övervakande situation
under loppet av ett år måste ha inneburit mycket på
ett personligt plan. Kan du säga något om detta och hur du
tycker att dina egna känslor och erfarenheter i samband med arbetet
kommer till uttryck i bildsviten?
UL: Även om du skulle titta på alla de tusentals bilder
som jag tagit av familjen skulle du inte veta så hemskt mycket mer
om dem efteråt. Du får naturligtvis reda på en del,
men stora delar får du själv fylla i med egna förväntningar
och fördomar. En människas liv pågår ju till största
delen någon annanstans än på den fotograferbara ytan.
I det aktuella projektet är det naturligtvis viktigt vem han är,
att jag har en relation till honom, men samtidigt vet åskådaren
inte hans namn eller vad staden heter där han bor. Jag försöker
inte berätta den sanna historien om den här familjen - hur det
nu skulle vara möjligt - utan vill istället komma åt något
annat. Det är svårt att sätta fingret på hur jag
påverkades eller vad jag lärde mig under de timmar jag väntade
utanför familjens hus. Samtidigt har den tiden varit viktig för
mig. Vissa dagar var det väldigt skönt att överlämna
sin tid i deras händer - de bestämde vad vi skulle göra
och jag följde efter. Andra dagar var det olidligt att stå
där och vänta när ingenting hände. När jag fotograferade
dem var jag tvungen att anpassa mig till deras tempo, ett tempo som är
väldigt annorlunda mot mitt eget.
Innan jag påbörjar ett nytt projekt tänker jag alltid
hur det kommer att kännas när man står där och fotograferar.
Jag tyckte att jag förberett mig på hur det skulle bli, ändå
var det en oerhört stark upplevelse när jag väl var där.
Min roll som övervakare både fascinerade och äcklade mig.
Första kvällen stod jag i deras trädgård och fotograferade
kvinnan i familjen genom vardagsrumsfönstret. Hon satt ensam i en
soffa tre meter framför mig ovetande om min närvaro. Det fanns
någonting både kittlande och skrämmande i den situationen
som jag kände igen från andra gånger jag fotograferat,
fast här var det blottlagt och helt tydligt. Jag var också
rädd för att någon granne skulle se mig och undra vad
jag gjorde, men efterhand som projektet pågick var jag tvungen att
finna mig i min roll. Grannarna förstod kanske inte vad jag gjorde
men accepterade i alla fall min närvaro.
I början hade jag nog hoppats att jag skulle komma familjen närmare,
att jag skulle kunna säga något om dem som skulle varit omöjligt
om man fotograferade på ett mer traditionellt sätt. Men ju
längre jag höll på desto tydligare blev distansen mellan
oss. Projektet vändes tillbaka mot mig i större utsträckning
än vad jag hade väntat. Egentligen är det väl också
så med traditionell dokumentärfotografi, fast där har
oftast upphovsmannen andra pretentioner, och vi har lärt oss att
läsa in mer i det vi ser än vad som egentligen finns där.
NÖ:
Om man bortser från storlek och det seriella sammanhanget har fotografierna
i "Bilder av en familj" uppenbara likheter med misslyckade amatörfotografier,
som brukar väljas bort när filmerna framkallats på entimmeslabb.
De har av förklarliga skäl också stora likheter med de
bilder som produceras av poliser, spioner eller andra i övervakningsuppdrag.
Trots att de specifika omständigheterna vid tillkomsten av denna
typ av bilder rimligtvis har en stor inverkan på hur de ser ut,
kan man ändå tala om en egen bildgenre med en bestämd
repertoar av egenskaper. Hur ser du på dina bilders förhållande
till andra genrer, och vilken betydelse hade de formella aspekterna när
du valde ut de fotografier som blev en del av serien?
UL:
Självklart ser bilderna ut som de gör för att jag valt
att de skall se ut på just det sättet. De tekniska "brister"
som finns där skall vara där. Jag har till exempel använt
högkänslig och grovkornig film även vid de tillfällen
då det inte varit nödvändigt, för att få det
resultat jag velat ha. även om fotografierna är större
så påminner deras proportioner om de bilder som du kan hitta
i ett familjealbum. De presenteras också på utställningen
i någon mening som "kort" - de hänger ett par centimeter
ut från väggen och saknar ram. Samtidigt har de en storlek
som man är van att se i konstsammanhang, vilket bidrar till att familjens
vardag i en viss mening upphöjs till konst. På de allra flesta
bilder finns det någonting mellan mig och familjen; en gren som
hänger ner eller ett suddigt staket. Det beror delvis på, som
du säger, de specifika omständigheter under vilka bilderna tillkommit,
men positionerar också dig och mig som betraktare som står
utanför och tittar in. Jag tror att de som ser bilderna i allmänhet
identifierar sig med mig som betraktare istället för med familjen.
Jag är inte i första hand intresserad av estetikens dekorativa
kvalitéer, även om jag tycker att bilderna är vackra.
De fel och brister som finns i bilderna är ett försök att
komma förbi ytan och peka mot berättelsen och idén bakom
verket. Jag har till och med valt bort en del bilder som varit för
formmässigt säkra, bilder som man vid den första anblicken
tycker om, men som efter en tid bara
är en vacker komposition.
NÖ:
Det är intressant att du lyfter fram berättelsens betydelse,
och det är lätt att tänka sig att historien skulle slås
sönder om de enskilda fotografierna hade en stark individuell karaktär.
I kontrast till "Bilder av en familj" har dina videoverk sällan
en berättelse eller några klipp som bygger upp en dramatik
i traditionell mening. Snarare använder du videon som en form av
stillbild, vilket i en mening är att verka emot mediets egenart.
Hittills har du arbetat med fotografi, video och i vissa fall även
ljud. Hur ser du på relationen mellan uttrycksformerna, och vilken
betydelse har valet av medium för ditt arbete?
UL:
Inte i någon av mina videor förekommer det panoreringar eller
zoomningar. I "Station" förekommer inte ens ljud. Det är
precis som du säger en slags stillbild fast den förändras
över tiden. När det gäller medium så är det
inte så att jag tänker att mitt nästa projekt skall göras
på video eller som fotografi, utan jag använder helt enkelt
det medium som bäst passar min idé. Däremot kan jag känna
en frihet i förhållande till videomediet eftersom jag är
utbildad som stillbildsfotograf. Det kan vara skönt att slippa all
fotohistorisk och teknisk kunskap och förhålla sig en smula
friare till den uttrycksform man arbetar med.
NÖ:
Trots att det ibland är olika medier finns det starka kopplingar,
både på ett visuellt och ett innehållsligt plan, mellan
dina olika verk. Hur uppfattar du att arbetena förhåller sig
till varandra? är det rent av så att du skapar nya verk i medveten
dialog med de äldre? Ditt senaste arbete är ett videoverk med
titeln "Bless You". Kan du berätta något om det och
utveckla på vilka sätt det eventuellt är relaterat till
vad du gjort tidigare?
UL:
Idén till "Station" växte fram under arbetet med
"Bilder av en familj". Steget ut ur buskagen kändes naturligt
och riktigt. På samma sätt är det med de efterföljande
arbetena, det ena ger det andra. Arbetena handlar inte om samma saker,
men det finns klara beröringspunkter mellan dem. Det finns ingen
medveten dialog mellan dem i själva skapandeprocessen, möjligen
uppstår en sådan när man väljer att visa dem tillsammans.
I samtliga mina verk försöker jag bygga upp en spänning
mellan kameran och den fotograferade, så också i "Bless
You". Kameran har en central roll i vårt samhälle, vilket
intresserar mig. Frågor som kretsar runt det kommer in som en del
i alla mina verk; hur vi förhåller oss till en kamera, relationen
mellan betraktare och betraktad, fotografering som makthandling, fotografens
ansvar och så vidare. Alla mina verk rör sig också runt
vardagliga motiv; alla har väntat på en tågstation som
i "Station", talat i telefonen som i "Mobil" eller
nyst som i "Bless You". Samtidigt är det mycket som skiljer
"Bless You" från mina tidigare verk. För första
gången har jag videofilmat i min ateljé och bett människor
komma till mig istället för jag till dem. Modellen placerades
på en stol medan jag gick ut till ett angränsande rum. Deras
uppdrag var att, ensamma framför en påslagen videokamera, försöka
nysa. Vi får följa de här personernas kamp framför
kameran; deras vånda, uthållighet och i vissa fall stolthet
och glädje. Det färdiga verket kan man säga är en
serie porträtt av människor under påverkan. De porträtterade
samtyckte till att komma dit och hade på så sätt en viss
kontroll över situationen, även om deras uppdrag och förhoppning
var att nysa och därmed helt tappa kontrollen.
Niclas Östlind
är intendent på Gävle Konstcentrum.
<<
tillbaka till texter
<< tillbaka till CV.
|