Varför gör jag så här?

Aftonbladet 29/1 2000

Varför gör jag så här?

John Peter Nilsson ser Ulf Lundins provokationer i Stockholm och Gävle.

Ulf Lundin på Galleri Magnus Karlsson , Stockholm och Gävle Konstcentrum, Gävle. Till och med 6 februari.

Det är en ovanligt bred presentation av en ännu så länge ganska smal konstnär som äger rum både på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm och på Gävle Konstcentrum just nu. Ulf Lundin avslutade sin utbildning på Högskolan för fotografi och film i Göteborg för tre år sedan och har synts på några separat- och grupputställningar. Nu presenteras fyra projekt av honom på de två utställningarna, tillkomna sedan 1996 och framåt. Och det är fyra omfattande projekt. Fyra mycket intressanta verk.
På Gävle Konstcentrum visas tre verk, samtliga tillkomna mellan 1996-1998; Bilder av en familj (1996), Station (1997) samt Mobil (1998). Samtliga har också något gemensamt. På ett eller annat sätt har Lundin "spionerat" på både okända personer och personer som han känner personligen. Bilder av en familj visar 38 fotografier tagna i smyg av olika vardagshändelser från en barndomsväns familjeliv.
Familjen gav Lundin tillåtelse genom ett kontrakt att utan deras vetskap låta sig fotograferas i samband med oskyldiga vardagshändelser som till exempel svampplockning, biltvätt, frukost utomhus etcetera.
Station handlar om att Lundin helt fräckt, denna gången dock utrustad med en synlig kamera, filmat olika anonyma personer på cirka fyra meters avstånd på en tågstation. Resultatet är en ihopklippt videofilm på 12 minuter som visar ansiktena på dessa människor.
Mobil, slutligen, är en video som också visar anonyma människor - denna gång från en rulltrappuppgång i en tunnelbanestation. Videouppspelningen sker i slow motion och det tillhörande ljudspåret innehåller upptagningar från mobiltelenätet där allvarliga och triviala ämnen behandlas i olika autentiska samtal mellan likaledes anonyma människor.

Jag blir djupt gripen av dessa verk. Egentligen utan att förstå varför. Det finns många näraliggande kopplingar till andra samtidskonstnärer som framförallt Sophie Calle och Beat Streuli. Båda har under många år varit intresserade av hur relationen mellan privat och offentligt. Vad händer när allting från övervakningskameror och dataregister till medias fiktioner glider ihop med våra egna realiteter? Det skapas en mycket osäker bild vad som kan uppfattas "mitt" eller "andras".
Men det finns också uppenbara kopplingar till en klassisk fotografifrågeställning; det är det mekaniska ögat som ser, inte det mänskliga ögat. Det vill säga, själva fotografiets väsen är voyeuristiskt. Motivet speglar sig, föreställer sig, i kamerans lins liksom hur fotografen "gör sig till" gentemot motivet. Det finns inget äkta fotografi. Allting är på ett eller annat sätt iscensatt. Kameran ljuger - även om motivet är sant.

Men båda dessa kopplingar uppfattar jag snarare som utgångspunkter i Lundins verk snarare än som slutsatser. För jag misstänker att han försöker formulera någonting annat, även om dessa föregående kopplingar är viktiga ingredienser i hans verk. Jag ser snarare hans verk som en saga om det moderna välfärdssamhällets medelklass. Verken är utomordentligt - tråkiga! Ingenting händer egentligen i dem. Visst, det finns en "nyckelhåls"-kittling i dem. Vilka är dessa människor? Varför gör dom på detta viset? Telefonsamtalen handlar om att handla mat, tillaga det. Fotografierna handlar om trivialiteter. Plocka svamp. Tvätta bilen. Videon om att vänta på tåget.

Just det, väntan är kanske det som Lundins verk handlar om?. Och är inte det moderna välfärdssamhällets stora dilemma just - väntan? Väntan på att tiderna ska bli bättre. Att den stora kärleken ska komma. Att få löneökning. Att spara till sin egen begravning... Jag uppfattar en övergripande bild av ett samhällstillstånd, snarare än akademiska frågeställningar om fotografiets eller filmens förhållande till verkligheten eller ens psykologiska frågeställningar om det privata kontra offentligheten, i Lundins projekt. Av någon bisarr anledning tänker jag på den tyske målaren Otto Dix. Dix målade visserligen, i överdriven och karikatyrisk stil, porträtt av en övre medelklass i ett dekadent mellankrigs-Tyskland.
Det som är överdrivet och karikatyriskt i Lundins verk är den utstuderade - meningslösheten. Hämtat från dagens moderna välfärdssamhälle. Och han gör det raffinerat. Den ytligt sätt förenklade estetiken och tillvägagångssättet skapar en djävulsk effekt när man börja tänka efter. Det handlar inte om "varför DE gör på detta sättet"? I stället - "varför gör JAG på detta sättet"? En tankeställare, helt enkelt.

Hans senaste verk, Bless you från 1999, som visas på Galleri Magnus Karlsson, är i förstone något helt annat än dem i Gävle. I en 26 minuter lång video ser vi närbilder på människor som fått en uppgift av Lundin att nysa inför en påslagen videokamera, dels med hjälp av nyspulver eller andra medel och dels med egen förmåga. Det är klart, videon fortsätter delvis på Lundins "triviala" teman. Att nysa är något som vi alla gör och Lundin lyfter upp denna vardaglighet till något speciellt. Men det finns också något som skiljer från hans tidigare verk. Det uppenbarar sig någonting "djärvt", åtminstone utifrån hans coolt tillbakalutade lo-fi estetik. Människorna sitter där framför kameran, rakt upp och ner En del försöker nysa men kan inte. Andra nyser mer eller mindre våldsamt. Gemensamt är att de gör grimaser och förvridningar som bryter mot deras "normala" jag.
Överhuvudtaget finns det något provocerande i Ulf Lundins sätt att lyfta fram trivialiteter av olika slag. Men det är en intressant provokation. Han är en slags vardagsrealist som ger en bild av ett samtidstillstånd där privat och offentligt blandas och lämnar en egendomlig eftersmak. En viktig eftertanke om vad livet egentligen handlar om.

John Peter Nilsson
kultur@aftonbladet.se

<< back to texts
<< back to CV.